Alltid saknad- aldrig glömd

Senaste veckan har varit tung. I onsdags kom beskedet..Stefan Liv, HV71´s kända målvakt, död. Jag läste först på Aftonbladets hemsida att laget hade kraschat, men då var det inte bekräftat att Stefan var med. Jag blev väldigt berörd och bad till högre makter att han inte skulle vara med..Efter ridningen senare på kvällen, gick jag in igen och då var det bekräftat; han var en av dom omkomna. Bara hans namn i samma mening som omkomna kändes overklig och hemsk. Jag bröt ihop i bilen och kunde inte rå för att jag reagerade så starkt.. Starkare än vad jag någonsin kunnat ana. Linda tröstade mig och vi pratade en stund i bilen innan jag gick in..där det brast helt. Kunde inte fatta det.

Ni som känner mig vet ju att HV var en del av mitt liv under en period. Jag var tillsammans med en kille som spelade i laget. Jag bodde i Jönköping och var en del av hockeysfären. Även om jag sörjer för att Stefan var en sådan omtyckt och otroligt viktig del av HV, så har jag en känslomässig koppling till laget. Som jag tror alltid kommer finnas kvar. Det var ju flera år sen nu som jag var där, men det kändes ändå så nära när det här hemska nu hände. Jag satt på läktaren så många gånger, och hejade på Stefan och övriga laget. Led med honom när det gick mindre bra, och delade lyckan när han gjorde en bra match. Även om det fanns en konkurrens mellan min dåvarande kille och Stefan..Jag ville ju lagets bästa. Pratade kort med Stefan under HV´s kickoff, och det jag fått höra stämde mycket bra; Stefan var en flummig, skön och en kille med glimten i ögat. Man tog tills sig honom direkt, precis som alla säger. Jag träffade hans goa tjej flera gånger, som är en jättemysig tjej.

En bit som också är otroligt jobbig är att jag fortfarande har kompisar kvar sedan HV-tiden, som var/är nära vänner med Stefan och Anna. Dom var med på deras fina bröllop i somras..Dom lider otroligt mycket nu, vilket gör att min smärta också blir större..Det känns bara så nära. På ett sätt känns det fel att vara ledsen..Vem är jag att gråta? Jag kände ju honom inte...Men på något sätt känns det så.

Hans namn ploppar upp i huvudet hela tiden..Tårarna kommer främst när jag ser något klipp med honom..alla dessa fina filmer som gjorts i hans minne. Vill se för att jag vill minnas honom, men jag vill ändå inte se för det gör ont. Ont, i mig som inte ens kände honom. Hur är då smärtan för hans fru, barn, familj, vänner och alla trogna fans...Kan inte ens föreställa mig. Jag tänker mycket på familjen..mest hela tiden känns det som. Oundviktligt. Såg bilderna på Anna framför hans bild på minnescermonin..Overkligt. Hoppas och tror att hon har allt stöd hon behöver, men det känns ändå som allt stöd i världen gör ju inget oförändrat. Måste vara ett rent helvete hon och dom övriga i familjen går igenom..

Jag vill inte verka egoistisk och det är inte meningen att ni ska tycka synd om mig. Absolut inte. Jag skriver detta inlägg för att hedra hans minne och försöka beskriva hur jag känner i detta. För många tycker säkert att det är konstigt att jag reagerat så starkt. Men jag kan inte rå för det..

Orkar inte skriva mer nu. Men jag vill bara säga att jag verkligen lider med alla som kände Stefan, som var en underbar människa. Jag fick dock aldrig äran att lära känna honom..men jag har människor i min närhet som kan intyga att så var det, utan tvekan.